Tänk vad mycket tok vi har upplevt tillsammans!

Allt från att tävla vem som kunde springa fortast på grusväg (barfota) till första fyllan.

Minns du grodan "Grodmint"

Tänk när vi tränade inför Runes 50-års kalas när vi åkte på din 125:a till Vallentuna för att träna med dragspelet på ryggen, folk trodde nog inte sina ögon, ett ungt par med ett dragspel på ryggen,:)

 men vi var inte ett par,  bara 2 ungar.. ungdommar som trivdes tillsammans och var mer som syskon, vi bråkade ibland men oftast hade vi jätteroligt.

Tänk när du var med mej på din första " fyllefest" i Nykvarns bygdegård, alla drack men du var för " liten" för att dricka men ville följa med ändå, vi hade köpt konjak för vi skulle dricka Lumuba men du drack upp vårat "groggvirke" ( mjölken) och sprang runt och ropade MUUU på dej till alla.  Tänk vad jag skämdes över dej då, tuff tonårstjej med en " pojke" i släptåg som drack mjölk hela kvällen.

Kommer ihåg alla gliringar vi fick när vi sov ensamma i husvagnen på era gård, alla trodde det var något på G mellan oss men dom förstod aldrig att vi bara var dom bästa vännerna  i värden.

När jag flyttade till egen lägenhet så skulle jag bjuda Tomas på inflyttningsmiddag och hade köpt tournedos, men som 16- åring var jag ingen hävlig kocka så något segare halvfärdigt kött har jag nog aldrig ätit, och hualigen vad vi skrattade, vi skralade till en pizza istället för ingen av oss hade pengar till varsin.

Önskar verkligen vi hade haft kontakt på senare år, men jag skickade faktiskt ett julkort din sista jul med alla mina kontaktuppgifter men jag hörde aldrig av dej, och sedan fick jag beskedet........

Jag skulle kunna berätta massa tok från våran uppväxt .......

Grodan " Grodmint" vet allt!!

Alla vet att om man lägger handen på en het kokplatta är det så outhärdligt smärtsamt att man drar bort den på mindre än en sekund. Så är det när jag för ett kort ögonblick inser att Tomas är borta och att jag aldrig mer får se eller prata med honom. Det finns inte en möjlighet att hålla kvar  den insikten i medvetandet mer än man skulle klara av att hålla kvar den där handen på plattan. Det går inte förklara på något annat sätt. Jag kan prata om honom, tänka på både roliga och mer allvarliga minnen utan problem. Jag kan se på foton, både gamla och nya och tycka det är trevligt. Jag kan säga tja, läget? bara för att han brukade säga så och det känns bra. Jag kan också gråta ibland av saknad. Men den där känslan, den verkligheten måste jag hålla ifrån mig annars går jag sönder. Alla helgon dag i morgon. Jag kommer att tända ett ljus, tänka på något bra, något fint och akta mig noga så att jag inte bränner mig. Ska vi kalla det överlevnads-instinkt?

Jag har varit med om dig - Jag kan aldrig förlora dig.

För ett år sedan vid den här tiden var jag på väg in till Karolinska sjukhuset. Tomas läkare hade ringt till Minna och sagt att de hade tagit beslutet att stänga av hjärt och lungmaskinen som höll honom vid liv. Det fanns inget hopp kvar om att han skulle tillfriskna då den lunga som fanns kvar var helt förstörd av fibros. Vi har aldrig förstått vad som egentligen hände. Det var ju inget fel på den lungan innan. Var det någon infektion som förstörde den? Ingen förklaring... Minna frågade mig hur jag tyckte vi skulle göra. De kunde stänga av samma kväll eller vänta till i morgon. Vi bestämde att det skulle få gå fort om det ändå inte fanns något alternativ. Vägen in till Karolinska är för mig i minnet bara som en dimma. Det var så overkligt. Han levde men han skulle dö inom några timmar. På sjukhuset väntade Minna med släkt och vänner. Alla som ville fick gå in och ta ett sista farväl. Tomas var djupt nersövd förstås och visste inte vad som hände. Slutligen satt vi oss hos Tomas, jag Christian, Minna och mamma. Tomas läkare stängde av och vi satt hos honom, höll om honom, kramade honom. Jag tror till och med att vi mer eller mindre låg över honom , runt omkring honom den lilla stund det tog innan han förvann bort. Mamma sjöng "slumra in" som hon gjorde när Tomas var liten och Minna stämde in. Själv fick jag inte fram ett ljud. Det var helt odramatiskt. Det enda man kunde förnimma var att han blev blekare och hans hud lite svalare. Så var han borta...bara så där...Min bror i 43 år. Minnen finns det gott om. Glada och svåra. Stora stunder och mer banala. Vi borde ha fått så många fler. Hans familj borde fått ha honom kvar, Minna, Filip och Kalle, Mamma också,  likaså hans vänner,  och jag som inte har någon annan bror än han...Vilken orättvisa. Kan någon säga varför?

Idag var det precis ett år sedan jag fick det sista sms:et från Tomas. Jag har det kvar i min mobil. Jag hade försökt ringa honom tidigare på dagen. Han skrev att han inte kunde ringa mig just då för att de som var i samma rum som honom sov, men att han mådde bättre och bättre för varje dag. Jag hör av mig i morgon, skrev han. Nästa dag sövdes han ner och kunde aldrig mer säga någonting...

Kan bara hoppas och tro att han verkligen har det bättre, att han är frisk och lycklig i en annan värld än den här. Tänk vad bra det hade varit om han bara kunnat ringa och tala om det också...

Tände 3 ljus vid askgravlunden på julafton. Ett för Tomas, ett för min pappa Lennart och ett för Erik. Vinden blåste så iskallt. Tur att jag inte tror att det är där de befinner sig för då hade jag varit ännu mer förtvivlad.

Tänker på Filip och Kalle som firade jul utan sin pappa i år. Fick veta av Minna att det trots allt hade gått rätt så bra eftersom de fått så mycket stöd från alla runt omkring. Tänker på hur konstigt det är att förra julen visste vi ingenting om vad som väntade i början av året.

Igår satt jag med min mobiltelefon och rensade bort de senaste sms:en jag fått som det inte fanns någon anledning att spara. Brukar göra det med jämna mellanrum. Då vet jag inte vad som hände, men antagligen kom jag åt någon funktion som gjorde att en av de allra äldsta sms:en dök upp. Det var ett från Tomas och hade blivit skickat i mars 2009. Det stod bara ett ord: Tack! Jag vet inte vad han tackade för eller av vilken anledning han skickat detta sms. Jag kan inte heller förstå hur det kan ha blivit liggande kvar utan att jag sett det förut. Jag som är så duktig på att rensa. I allafall så blev jag alldeles varm om hjärtat. Kan jag kanske ta det som en liten hälsing från andra sidan? Ja, det kan jag om jag vill. Och det vill jag. Tack själv Tomas. Saknar dig så!

Mamma brukade kalla Tomas för verkmästarn för att han alltid hade koll och fixade det mesta. Saknar verkligen Tomas just som verkmästarn just nu. Skulle behöva hjälp med en massa saker och förr ringde jag alltid honom i såna lägen. Visste han inte direkt hur och vad man skulle göra så hade han i alla fall idéer om vart man skulle vända sig för att få hjälp. Han tog alltid tag i saker när det behövdes och han var även toppen på att få andra, i alla fall mig, att få fart och se till att det hände saker. Ibland kunde han vara lite stöddig mot mig då jag bad om hjälp. Men det gjorde han rätt i, för ingenting kunde få mig att få saker ur händerna så fort som när han spelade överlägsen storebror. Då var jag ju tvungen att visa att jag minsann kunde också. Och jag visste att om det verkligen gällde så kunde jag räkna med honom -alltid.

Fast det värsta är inte behöva reda ut saker själv. Det värsta är han bara inte finns här. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och tittar på foton jag har på honom här hemma. Saknar hans humor och den livsglädje han spred runt omkring sig. "Me chapelle Tomas" (Je m'appelle - jag heter) var hans skämtsamma sätt att prata franska med mina barn på. Me chapelle "ensam syster" utan honom.

Tomas var min kusin, kompis och arbetskamrat i många år. Det jag alltit kommer att minnas var att han alltid var glad, positiv och bra på allt.(utom möjligen motorer).

Mitt första minne var när vi var ca: 6-7 år och Tomas morfar arrangerade en löpar tävling i djupdalen vid Ulla-britt och Lennarts sommarstuga.Våra små syrror Agneta och Annika var för små för att deltaga, trots deras protester. Jag sprang så mycket jag kunde hela kvällen , men lyckades alldrig slå Tomas. Hans morfar var en rättvis domare så alla fick godis till pris.

Hela våran uppväxt var han som en förebild för mig, han var bra på allt tex, fotboll, spela gittar, i skolan.

Det var Tomas som fixade mig mitt förta jobb på Jennik där vi arbetade tillsammans i ca: 10 år.

Sen startade Tomas eget och jag flyttade, så vi umgicks inte så myckt dom sista åren.

Blev bjuden till Tomas och Minna på midsommar fest för några år sedan. Det var fortfarande "samma" Tomas jag träffade.

                                                                                                                                       Bosse

Att vi inte uppfattar stjärnorna på dagen betyder inte att de inte finns. De lyser lika starkt, det är bara vi som inte kan se dem. Eller hur...

Sju månader av stor sorg och förtvivlan men också hopp. Du har gett mig tröst, fast jag inte kan se dig. Dina fantastiska barn ger mig stor glädje. De är som en bit av dig. Jag har ingen nattmara längre! Tack för allt.

Mamma

Jag var och hämtade mina barn på Skavsta flygplats igår och fick vänta i 40 minuter eftersom flyget var lite försenat. De hade varit 3 veckor i Frankrike hos sin pappa. Jag blir alltid lite vemodig  när jag befinner mig på flygplatser. Så många avsked genom åren. Alltid någon man ska säga hejdå till med vetskap om att min inte kommer ses på ett bra tag. Men också många återseenden förstås. Jag tänkte på alla de gånger Tomas ställt upp och hämtat mig. Så skönt det var att se hans glada, trygga och välbekanta ansikte i mängden. Sen när vi åkte skulle han alltid spela de senaste svenska låtarna - landsplågorna som jag missat och gärna sjunga med. Sen pratade vi om allt som hänt sen sist. När jag stod där och väntade igår tänkte jag också på när jag lämnat Frankrike för att bosätta mig i Sverige igen. Hur ynklig och liten jag kände med det enda jag hade med mig av ett helt hem som jag blivit tvungen att göra mig av med var en resväska på 15 kg och barnen fortfarande kvar  i Paris hos sin pappa. Jag hade ALLT att ordna för mitt nya liv med barnen här. Då var det bra att ha en stor och stark storebror som stod och väntade vid anskomstterminalen. Det kan jag garantera. Och vilken tur att jag bor här i Sverige nu. Vem hade annars åkt och hämtat mig på flygplatsen?

Eriks begravning ägde rum i tisdags. Vemodigt att säga farväl men ändå kan ju ingen säga annat än att det var bättre för honom att få lämna denna världen. Den Erik vi kände och uppskattade har vi redan saknat en längre tid...

Vi passade också på att gå till minneslunden. Askan efter Tomas kropp finns där. Det kändes konstigt att se hans namn på en liten plakett bland en massa andra. Som om det var ett misstag någon gjort att skriva dit det. Jag känner ingen tröst i att gå dit. Inte heller något obehag. Jag är ju övertygad om att han och nu också Erik finns någon annanstans...

Jag körde på motorvägen för en stund sen. Utanför sken solen för fullt och hela världen var så vacker i juniblom att det gjorde ont. Gjorde ont för att Tomas inte får vara här och uppleva. Ur högtalarna strömmade Ted Gärdestads "sol vind och vatten" - en cd som jag fått av Tomas när jag fortfarande bodde i Frankrike. Och tårarna strömmade nedför mina kinder så att jag knappt såg vägen framför mig samtidigt som jag såg bilder för mitt inre: Tomas som tonåring med gitarren, sjungande "en elgitarr var drömmars guld för mig". Tomas som simmar över Largen, från fågelvilan till largbacken bara för att visa att han var bäst på det också - simma alltså (Jag låg brevid på en luftmadrass, för så pass kloka var vi i alla fall så att det skulle finnas hjälp till hands i fall att...) Tomas med sin blåa yamaha, Tomas som tar studenten i juni ettt annat år för länge sedan. Tomas som paddlar kanot med mig och barnen i Åkers kanal. Och mycket mycket annat...

Det blir inga nya minnen och det är så vansinnigt svårt att acceptera.

3 månader redan. Tänker på dig varje dag Tomas. Kan fortfarande inte fatta att du inte är här och att vi aldrig kommer att göra alla de saker vi hade tänkt göra tillsammans. Aldrig mer en musikkväll när vi skrattar och sjunger. Inga mera förtroliga samtal i telefonen. Ingen att dela glada barndomsminnen med eller skryta om barnen  för och lyssna på skryt för den delen med glädje och förståelse för hur mycket de betyder för oss.

Hur kan du vara borta för alltid? Fortfarande lika ofattbart. Fattade du någonsin hur mycket jag saknat dig alla år jag bodde i Frankrike och att du var den som höll mig uppe när allt var som värst i mitt liv. Du fick mig att komma tillbaka till Sverige. Du ordnade allt. Fixade och gjorde allt möjligt. Gav mig hopp och tröst. Och sen...bara försvann du. Sorgen är obeskrivlig. Saknaden likaså. Den människa jag litade mest på i hela världen i så många år är borta. 

Flera somrar i rad åkte Tomas och jag med Mormor och Morfar på Ålandsbåten. Det alldeles speciella med detta var att man hade lite mer frihet än vanligt och fick göra sånt man i vanliga fall inte fick. Till exempel  så köpte vi massor av godis. Mer än någonsin annars. Ofta turades vi om att vara med mormor och morfar en stund. Tomas berättade att när han var med morfar så gick de till baren och morfar flinade och sa "säg inget till mormor". Med mormor gick man till enarmade banditerna och hon sa "säg inget till morfar". Jag kommer mest ihåg när jag satt uppe på däck med morfar och han berättade historier om alla ställen vi åkte förbi och så när Tomas och jag fick vara själva i hytten en stund på kvällen och vi snackade och frossade i godis.

Tomas tyckte ju alltid om mat och så här sa han när han var 14: Jag har hört att 16-åringar som idrottar äter mest. Tränar gör jag ju redan så det är lika bra att jag börjar öva det där med maten också.

Eftersom Tomas var stabil och pålitlig fick han redan som 15-åring vara ensam hemma en vecka medan vi var på husvagnssemester. Han hade fått vad vi bedömde var lagom  med matpengar. Vi ringe hem varje dag för att kolla läget. Mot slutet av veckan lät han överlycklig i telefonen och sa: I dag har jag för första gången haft så mycket mat att jag tvungen att använda två tallrikar. En för köttet och en för pommes frites. Tänk vad mat kan göra någon lycklig och speciellt Tomas.

När Tomas och jag var små tog våra snälla föräldrar oss med in till Stockholm en gång varje sommar för att gå på Skansen och Grönalund. Det var verkligen en toppendag för oss, den man verkligen längtade efter (fast säkert den värsta på året för mamma, speciellt den gången hon åkte berg-och-dal bana. Men det är en annan historia).  Grönan var väl allra mest spännande. Förutom alla åk-attraktioner fanns det också goda saker att äta som man aldrig fick annars, som till exempel sockervadd. Det var ju ganska exotiskt på 70-talet och jag kan inte minnas att det fanns någon annanstans. Fast en gång fick jag faktiskt ett smakprov på ett annat ställe. Det var av någon anledning i vår pappas bil och jag gissar så här i efterhand att det var för att ingen annan skulle se eller höra. Det handlande nämligen om en av Tomas storebrors-bus; han gjorde sockervadd till mig av bomull blandat med socker. Och jag, jag åt så klart (fast inte så mycket).  Tänk vad roligt han måste ha haft när jag gick på sådana här skämt, för tro inte att det var den enda gången jag blev lurad. Och även om jag inte uppskattade det så mycket då så har jag ganska kul åt det så här i efterhand. Det var ju trots allt rätt oskyldigt  :-) 

 När Tomas jobbade var han effektiv, lindrigt sagt. När han var på semester däremot var han väldigt avspänd. Så avspänd att när han och familjen skulle besöka Chambord, ett av de största och tjusigaste slotten i Loire-dalen där jag bodde i många år, så drog han iväg i bilen utan att tänka på att sätta på sig ett par skor. I Frankrike har de lite strängare regler än här i Sverige när det gäller stil och kläder. Man sitter till exempel inte med bar överkropp på ett café hur varmt det än råkar vara och man går absolut inte in i ett "Chateau" barfota. Så han fick helt snopet stanna utanför. Men tro inte att han brydde sig. Han var helt nöjd med att ligga på rygg i gräset i en stor park tillhörande ett slott byggt på 1500-talet och njuta av det vackra vädret. Och jag kan mycket väl tänka sig att han inbillade sig en stund att han var kung Sol. Och det var han ju också...nästan jämt.

Chambord, Loire et Cher

När jag var gravid 1998 hade jag under flera veckors tid, tillsammans med barnens pappa,  försökt att komma på ett bra namn till våran blivande dotter. Vi ville ha något typiskt svenkt men ändå lätt att uttala även för fransmännen eftersom det var där vi bodde. Till slut enades vi om att Kajsa var ett tufft namn. Några dagar efter pratade jag med Tomas i telefonen och sa glatt att nu har vi kommit på namn. Vi också, svarade han. Våran son ska heta Kalle. Jag blev alldeles paff. Det blev ju Kajsa och Kalle...Anka. Det kan man kalla sammanträffande. Fast ingen av oss ändrade våra val på grund av detta. Varför skulle vi? Det var ju en ganska roligt slump som fick oss att skratta och man ska aldrig ändra på eller ångra sådant som får  en att skratta...

När Tomas och Annika var tonåringar,  med allt vad det innebär, hände det ofta att de tjafsade vid matbordet så som tonåringar gör. Och då sa jag så här "Varför håller ni på så där? Det gör ju inte pappa och jag"? Och då svarade Tomas "Men ni har ju valt varandra".

När jag berättade det här för Tomas för ett år sedan skrattade han och sa " Vad klok jag var, redan då". Självförtroendet var det inget fel på.

Jag har alltid uppskattat mina barn (Tomas, Annika). Först nu förstår jag hur mycket. Jag saknar Tomas kloka och roliga kommentarer till allt. Ett exempel är, när han var 9 år gammal frågade han mig på min 31-åriga födelsedag: Hur gammal är du egentligen mamma? 25 vet du väl, svarade jag. Hur många gånger har du fyllt 25? Sju gånger, svarade jag. 7 X 25 är lika med 175, sa han. Då är du ganska ungdomlig ändå.

Det är så fint med alla ljus som tänds för Tomas. Ni som tänker göra det framöver, skriv gärna några ord också eller bara ert namn. Det blir lite mer personligt så och det är kul att se vilka som varit här...           

Tomas och min favoritlek när vi var riktigt små (vi bodde fortfarande på Bergavägen) kallade vi för bom bom. Jag tror inte att det var vår mammas favorit. Det var Tomas påhitt förstås, för själv var jag ju lugn och sansad redan då :-) Leken gick ut på att stapla så mycket möbler och grejor som möjligt på varandra. Sen bands allt ihop med hopp-rep. Tomas övertalade sen sin lilla oskyldiga syster (alltså jag) att klättra längst upp och sätta mig. Det var nog inte så stort och  högt som i mitt minne men vi fick nog till det ganska bra ändå, för det mesta. Nästa etapp i leken var att Tomas drog hårt i hopprepen så att allting rasade och då naturligtvis lät väldigt mycket, varav namnet bom bom. Som resultat av dessa roliga övningar fick jag massor av blåmärken och Tomas blev med tiden världs-bäst på att dra i massa trådar för att få saker att hända. Eller hur?

När Tomas och jag var små delade vi rum. Våra sängar stod som i en vinkel så att vi hade våra huvuden mot varandra. Jag var ganska mörkrädd och drömde ofta mardrömmar så det var tryggt att ha storebror alldeles intill. Jag brukade sträcka ut min arm och ta ett stadigt tag i hans kudde när jag skulle somna eller om jag vaknade till på natten och var rädd. Idéen var att om det kom något hemskt monster och försökte röva bort mig så skulle jag dra i kudden och då skulle naturligtvis Tomas vakna och rädda mig. Det kan man väl kalla tillit.

Och ska jag vara riktigt ärlig så har jag alltid fortsätt räkna med att Tomas ska komma och rädda mig om jag bara drar i kudden. Och jag kan inte komma på en enda gång som han inte gjort det...

Kan man skriva en kärleksdikt till sin storebror? Ja, jag gjorde det i alla fall när jag var i 20-års åldern. Jag tänkte alltid att jag skulle visa honom den en dag. Nu blir det inte så. Men här kommer den i alla fall.

Den här texten fanns i Österåkers lokaltidning Kanalen denna vecka skrivet av Anna Karin Rudolph.

 Tomas Karlsson

Jag är så ledsen - jag förstod idag att jag definitivt inte är ensam om att vara det. Den  4 mars gick Tomas Karlsson ur tiden - idag 30 mars var jag på hans begravning.  Den 29 mars 1965 var Tomas född så dagen innan hans begravning skulle han ha blivit 45 år.

Jag hade förmånen att vara inneboende hos familjen Karlsson under tidiga 70-talet. Det var en lycklig tid. Familjen Karlsson, pappa Lennart, mamma UllaBritt, storebror Tomas och lillasyster Annika utgjorde en harmonisk familj. Där fick jag också vara med. Det  var mycket musik och mycken glädje. Mina vänner blev UllaBritt o Lennarts vänner och vice versa och Tomas och Annika var med och delade glädjen.

Många mornar kom Tomas upp och ville äta frukost tillsammans med mig innan jag for iväg till mitt jobb. Det skulle vara knäckebröd med kaviar. Och mycket tänk - snack. Jag tyckte redan då att han påminde om min bror och det skulle sedan visa sig att så var fallet gällande musikaliteten. Båda enorma på gitarr. Tomas hade det ju i generna från pappa Lennart, mamma UllaBritt och morbror Rune och säkert många fler i släkten. Det var väldigt roligt att idag upptäcka att Filip har ärvt sin pappas talang att spela gitarr. Dessutom så vet jag att musikaliteten finns hos mamma Minna också. Sång och musik är glädje!

Tomas och jag hade bokat, att nästa gång min bror kom till Åkersberga så skulle vi ses och spela och sjunga som vi gjorde förr. Nu blir det inte så, i alla fall kan inte Tomas vara med fysiskt men jag är säker på att han är med ändå!

Den finaste Tomas har lämnat oss! Det vi andra ska tänka på är att aldrig glömma Minna, Kalle, Filip, UllaBritt och Annika. Lova det!!!                            Kajsa

Jag satt och bläddrade igenom foton på Tomas. En del hittade i gamla album och andra lite nyare på datorn. Det är så konstigt, det känns inte alls som om personen på bilderna inte längre lever utan och bara är någon vi kan minnas. Tvärtom, det skulle kännas helt naturligt att ta upp telefonen, slå hans nummer och höra honom säga TJA! Läget? Jag har faktiskt hans nummer kvar i mobilen, liksom ett par SMS som han skickade från sjukhuset precis efter operationen. Kanske vill jag inte se sanningen. Kanske vill jag låtsas att allt det som hänt de senaste månaderna bara är en mardröm. I vilket fall som helst så kan jag bara inte ta bort dem. Jag måste hålla honom kvar på alla sätt som är möjliga. Snälla, hjälp mig alla  ni som läser det här genom att lägga in några ord, minnen, berättelser eller foton så att han inte bara försvinner. För så länge vi tänker på honom så finns han här. Det är jag säker på...