Jerry Ove Ginsby

Jerry Ginsby f 1964-10-05 I Stockholm död 2009-06-24 i Nås, Dalarna hemmahörande i Örnsköldsvik. En stor Sorg och tomhet har drabbat familjen, Jerry Ginsby avled vid ett besök hos vänner i Nås, Han hittades livlös i hallen hos en vän. Sörjd och Djupt saknad av sin son och dotter, Mor, systrar, bröder och övriga släkt och vänner.

Begravningstal av broder Jimmy


Till Jerry


Och Döden kom, en stor vit svan,
som tappade en fjäder,
när den flög hem en vilsen själ
högt över skog och städer.

Den fjädern är min penna nu,
och sorgbläckssvarta orden.
Så dumt. Så fel. Så grått det blir
här, utan dig på jorden.

Sist vi träffades här var när pappa begravdes. Jag minns att när vi hade sänkt ner pappas kista och allt var över, satt jag och Jerry på knä vid ena kortsidan, vid pappas fötter s.a.s. Jerry sa: Hej då Farsan, sammanbitet och med en oerhörd sorg i rösten. Sen sa han till mig: Nu är det bara vi kvar Jimmy. Nu är vi här igen och i dag är det min tur att säga: Hej då Jerry!

sammanbitet och med sorg i rösten. Och jag vänder mig till er och säger, till er alla: Nu är det bara vi kvar. Och en efter en ska vi falla bort tills ingen av oss finns här längre. Det är en av få saker vi kan vara säkra på. Jag minns några ord jag hörde en gång: Det är i skydd av varandra vi lever. Jag tar om det: Det är i skydd av varandra vi lever. Visst är det vackert och visst vet vi någonstans att det är så det borde vara, att det är så det ska vara. Låt oss försöka ta bättre hand om varandra efter detta som hänt. Livets tråd är så oerhört skör och huden kring vår vardagliga lycka är så tunn och går så lätt sönder. Vi betyder så mycket för varandra, det vet vi. Låt oss påminna varandra om det.

Vi är ledsna, vi har sorg. Det är inget unikt med sorg. Det vet vi. Varje dag har en botten av sorg och smärta. Människor klotet runt drabbas av den dagligen. Det unika ligger i det vi har förlorat. Det fanns bara en Jerry. Det är bara vi som kan sörja honom, det är bara vi här och några till i världen som fick lära känna honom, växa upp med honom, älska honom på det komplicerade sätt som det blev, av anledningar som vi alla här känner till. Han var unik, på det sätt vi alla är, som son, som bror, som far, som man. Han är oersättlig.

Kanske är sorgen, gråten, tårarna, vår möjlighet att ge det där som vi aldrig fick chans eller inte kunde ge, kanske är sorgen vår sista möjlighet att säga det där som aldrig blev sagt, att ropa det där ropet, att säga det där förlåtet, eller att förlåta honom. Alla har vi var och en en personlig relation till Jerry där vi sitter, egna knutar att knyta upp nu när Jerry så onödigt tidigt lämnat oss. Men inte än, just nu, just här, sitter Jerry ibland oss, osynlig men oerhört närvarande. Låt oss släppa taget om och släppa ut vår ledsnad och sorg, den är inte farlig, den har inte sönder oss. Tvärtom. Jag tycker om att tänka mig döden som en svan – en stor vit svan som tar oss under sina vita vida vingar när det är dags. Den svanen flög iväg med Jerry den 24 juni, hem till Gud, till Kärleken, från det trasiga till det hela.

Det kommer att ta ett tag, i alla fall för mig att förstå att han verkligen är borta. Jag var förra veckan i Linköping hos en vän, Bertil Lindh, Jerry bodde hos honom en tid i början av åttiotalet, just när han var klar med kockskolan. Han hade bilder på Jerry som han visade och som jag fick låna med mig hit. Bertil berättade om hur roligt de hade haft den där tiden.

Då kom jag ihåg hur rolig han var egentligen, hur spexig han var. Han var också en varm och omtänksam människa som förde en ensam och ojämn kamp mot sitt missbruk. Rolig, varm, omtänksam. Det är så jag vill och kommer att minnas honom.

Hej då Jaja!